♥Live, Laugh, Love♥

Nu tänker jag avreagera mina kännslor lite, vet att alla kanske inte tycker det är så kul att läsa när man skriver om känslor. Men jag behöver verkligen skriva av mig! Jag bara orkar helt enkelt inte med mig själv, alltså jag är en vandrande liten orolig klump, och ska jag vara helt ärligt så vet jag faktiskt inte alltid varför jag är orolig ens.. Och det kan vara väldigt frustrerande. Något annat frustrerande är att jag kan gå från lycklig till deprimerad på bara några sekunder, och den senaste tiden har jag varit extremt deprimerad, inte hela tiden så klart men rätt ofta. Och vet ni vad det resulterar till? Jo det resulterar till att jag går ner i vikt, vilket inte alls är bra, och som jag verkligen inte vill. Jag har varit jätte smal hela livet, jag kan typ inte gå upp i vikt hur mycket jag än äter, så att jag går ner i vikt gör VÄLDIGT mycket och jag mår extremt dåligt över det. Min deprission är ganska så djup, jag är ledsen för så mycket olika saker. Men det mesta handlar om att jag har dåligt självförtroende och tror liksom inte att jag kan klara av saker och ting. Jag tror inte att jag kan klara av skolan, jag tror inte att jag kan bli bra, jag tror inte på mig själv. Jag mår dåligt. Jag går ner i vikt, jag tappar aptiten, jag blir jätte trött och jätte yr. Och det värsta av allt, det är att jag inte vet vad jag ska göra åt saken. Skulle inte förvåna mig om jag har magsår på G också så som jag går och grubblar och oroar mig varje dag. Jag börjar tro att jag inte ens förtjänar att må bra, det kanske är något slags straff att just jag mår som jag gör? Alltså varför, VARFÖR ska jag må så här? Egentligen så finns det inte så mycket att klaga över känner jag, jag har ju min dröm kille, jag får vara med den jag älskar mest, och jag har en helt underbar familj, fantastiska syskon, som jag inte skulle klara mig en dag utan. Jag vet att jag skulle vara en bättre människa om min mamma fortfarande levde. Och det är så fel, men ibland kan jag tycka att det är mitt fel att hon dog fast det inte är någons fel. Jag kan känna att det är mitt ansvar att alla runt omkring mig ska ha det bra och må så bra som möjligt. Jag sätter alla framför mig själv, jag har faktiskt glömt bort hur man tar hand om sig själv. Jag vet knappt vem jag är längre, allt jag vet just nu, är att jag behöver hjälp.. För jag är väldigt vilsen..