Min kärlek

Idag är det valborg, och idag, för exakt ett år sen, så träffade jag min första, största kärlek, för allra första gången! Jag hade ingenting att göra den kvällen, och Ville tjatade om att han ville komma, men jag ville verkligen inte ha dit honom. Men, han kom ändå. Han satte sig på tåget, smsade mig och skrev: " har precis åkt förbi syd ". Jag trodde att han drev så jag fortsatte kolla på tv. Han skrev igen, och då skrev han, nu är jag framme på centralen, vart ska jag gå? och fortfarande trodde jag att han drev. Men jag sa i alla fall, gå till dalparken. Minuterna gick, kanske en halvtimme, innan någon ringde mig, jag svarade och han sa något i stil med: "jag är här nu, vart är du? jag har stått här jätte länge och det är kallt". Då insåg jag att han inte drev. Så jag kasta på mig ytterkläderna och sprang iväg för att möta honom. När jag närmar mig, går sakta ner för trappan, så får jag syn på honom, det var som att se en ängel, det var som en dröm. Han var så fin, så otroligt fin! Trodde att jag aldrig i hela mitt liv skulle få känna så. Första kramen fick jag då, tror att jag lyfte från marken, jag måste ha svävat bland molnen. Det var helt sagolikt. Han var inte hos mig så länge den kvällen, men den kvällen, visste jag vad jag ville ha, och vad jag ville ha var honom. Så det senaste året har jag kämpat för att få vara med honom. Vi var tillsammans i nästan 3 månader, inte ens när det tog slut slutade jag hoppas på att de skulle bli vi igen. Ett halvår gick och tillslut blev det vi igen. Så idag är det han och jag, vi är starkare än aldrig förr. Imorgon har vi varit tillsammans i 3 månader, igen. Men den här gången har vi hunnit gå egenom så otroligt mycket så jag tror inte att någon förstår. Han är inte bara min pojkvän, han är en bästavän, och min trygghet. Hans familj är som min familj, jag älskar att ha någonstans att ta vägen när jag inte längre vill vara hemma, då åker jag till honom, mitt andra hem.
Får tyvär inte spendera denna valborg med min kära, och det gör mig faktiskt ganska ledsen. Men han är i västerås med sitt innebandylag och spelar. Så även om inte jag får njuta av hans sällskap, och är riktigt avundsjuk på hans lagkamrater som får vara med världens finaste kille, så är jag glad för hans skull att han får göra det han älskar mest, spela innebandy. Är han lycklig så är jag lycklig. Han gör mig lycklig oavsett vad. Honom vill jag spendera hela mitt liv med. Jag skulle offra allt för honom, är villig att dö för den killen. Jag älskar honom mer än något annat, en kärlek som inte går att beskriva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag tar inte ett steg utan dig, inte ett andetag utan dig. Det ska vara du och jag, det är menat så. Jag älskar dig Ville Niemi, fast det vet du ju redan!♥