♥Live, Laugh, Love♥

Sitter här i min ensamhet och är lite ledsen i ögat, och då gör jag så som många andra också gör när man är ledsen, skriver av sig lite, för det hjälper ju faktiskt. Just nu satt jag och tänkte på min barndom, när min mamma gick bort, när mina syskon var mina bästavänner, när pappa var min hjälte. Hur jag kände i hela kroppen när någon av dom inte mådde bra, när pappa var ledsen men inte ville visa det, så visste jag ändå, och då kröp jag upp i hans famn och kramade om honom. Jag har alltid varit så rädd över att förlora någon mer som jag älskar, mina syskon, eller pappa. Pappa snarkade alltid, och när han inte gjorde det, så skyndade jag mig in i hans rum när han sov för att se till att han fortfarande levde. Jag struntade helt i skolan, enda sen jag började första klass, mamma dog ju när jag var 6 år, så när jag var 7 och skulle till skolan, så spelade jag ofta sjuk, bara för att kunna vara hemma och se efter pappa, så att han inte försvann han också. I dagsläget har jag och min psykolog kommit fram till att min största rädsla är att bli övergiven, och det låter ju väldigt rimligt. Under alla år har jag gjort allt för att se efter mina käraste, jag har inte ens hunnit ta itu med mina egna sorger, för jag satte alltid alla andras känslor och mående framför mina egna. Men idag, när jag inte längre bor hemma hos pappa, när jag inte träffar mina syskon varje dag, då smyger sig alla känslor och minnen fram.. Allt detta som jag gömt undan medans jag var för upptagen med att se efter alla andra. Jag sover sämre och får lätt mardrömar, jag är känsligare och börjar gråta väldigt lätt. På samma gång känner jag mig helt värdelös, att jag missade nästa hela skolgången. Vad besviken min mamma skulle vara om hon såg mig så här. Livet är så orättvist. Jag ser dessutom ofta, hör ofta, ungdomar som klagar på sina föräldrar, ''Jävla morsa som gnäller på att jag ska städa rummet, osv".. Jag blir så arg.. Min mamma gjorde allt själv när hon levde, hon lagade mat, städade, tvättade, absolut allt, för 4 ungar och våran pappa.. Hon fick sällan hjälp. Det första min syster sa när hon hade gått bort var,

snälla mamma, kom tillbaka, jag gör vad som helst, jag hjälper dig att städa! Hon var bara 10 år, men hon kände så stor ånger över att hon inte hade hjälpt mamma att städa oftare, att hon inte hade visat all uppskattning, och nu var det för sent. Så varför inte bara göra de era föräldrar ber om? En dag kommer dom inte längre finnas vid liv och då kommer ni ångra att ni har betett er illa och respektlöst mot dom. Jag hoppas verkligen att alla visar respekt för sina nära och kära, att ni ofta påminner dom om hur mycket ni älskar dom, för annars kommer ni en dag stå där och känna att det finns så mycket som inte blev sagt, och nu är det försent..