feels like I'm falling apart
Man vill bara sätta sig ner och gråta och glömma allt som varigt och allt som kommer att hända.
Man vill bara försvinna från verkligheten o få leva nånstans där allt är bra. Det finns alltid problem i vardagen, vissa kanske man bara kan begrava men vissa problem finns kvar tills man löst dom, men för varje dag som går så kommer de mer och mer problem. Man försöker lösa dom så gott det går och när man är klar känner man en lättnad men de kommer ju ändå komma nya snart så varför ska man ens bry sig och ta itu med dom?
Vill bara ge upp just nu, har ingen ork till att kämpa mig förbi alla svåra stunder. Vill inte vara med om de här, är så trött på det. Varför kan inte allt bara bli bra? varför måste de vara så svårt.
Känner mig bara trött och ledsen och arg, hur länge ska man behöva stå ut egentligen innan de når sitt slut?
Jag vill ge upp men de finns en röst som säger fortsätt kämpa, men de kommer ju aldrig bli bra, kanske en liten stund, men sen kommer verkligheten och tar över igen..
Don't know what to do.. Man får leva i dimman, ta sig egenom alla tårar och försöka vara stark.. Jag försöker, jag försöker!
But it feels like I'm falling apart...
Skulle helst vilja ha tillbaka tiden då man var liten, när alla man älskade fanns samlade under samma tak, när allt lek o skoj, alla skratt o tårar, när vi alla delade känslorna tillsammans. Nu vet man knappt vad en familj är för nånting. Allt är som bortblåst med vinden och man vet inte vart det har tagit vägen. Jag saknar så mycket.. inget kommer bli som förut de vet jag ju, men man kan ju alltid önska. Nu för tiden känns allt bara kallt och dystert.
Ingen värme och inget ljus, inget hopp, inget att leva för.. Man bara går och går utan att veta vart..
//malin♥